zonafranzen

Så var ännu en säsong med ASK:s veteraner till ända. En lyckosam säsong för klubben med A-lagets suveräna säsong i ettan som grädden på moset.

Själv gör man så gott det går men att stiga ut på isen med två unga grabbar som Martin och Felix är en fröjd. De var väl inte ens påtänkta när en annan debuterade i A-laget en gång i tiden, ja frågan är om ens deras föräldrar var det, men det betyder inte så mycket sådana här träningskvällar.

 

Att man inte hänger med i deras virvlande tempo tycks inte bekymra dem utan de utnyttjar situationen på ett märkligt sätt och låter en annan vara med i en andra eller tredje våg. De läser spelet och låter pucken göra jobbet på ett sätt så det står härliga till. Inte underligt att man utan tempot, råstyrkan och tillräcklig hårdhet ändå njuter varje sekund på isen.

 

Vinnarinstinkten sitter i vartenda huvud och tanken att ge upp existera inte även om man har några mål i baken. Det är först när slutsignalen ljuder som man släpper tanken på seger i den interna matchen.

 

Även om man känner av att kroppen fått lite stryk så är man ändå tillbaka nästa söndag igen. Ja i alla fall tills någon i laget säger till en att nu får du inte vara med längre. ”Det är dags att du lägger skridskorna på hyllan och inse din begränsning.

 

Men inte ritktigt ännu! Det är ännu lite för roligt för att släppa tanken på ytterligare en säsong. Och så är det naturligtvis drömmen att få sätta ytterligare en puck köksvägen på Alexander Lindberg.