zonafranzen

Äntligen måste man nog utropa när det nu står klart att den så länge efterlängtade varmvattenbassängen skall bli ett faktum. 2000 kommuninvånare som på ett eller annat sätt sagt sig har behov av denna form av rehabilitering för sitt välbefinnande kan äntligen pusta ut efter decennier av väntan. Överraskade blir vi i Alvesta Alternativet efter att år efter år blivit nedröstade när vi lagt förslag om varmvattenbassängen i anslutning till Sim & Sporthallen. Så sent som vid budgetmötet i november blev vi nedröstade av inte bara minoritetsregeringen i form av moderater, folkpartister och kristdemokrater utan också av stödpartiet socialdemokraterna och centerpartiet.

För bara några veckor sedan drog moderaternas ordförande i nämnden för samhällsplanering, Niklas Salomonsson, bort ärendet om upprustning av Sim & Sporthallen från dagordningen. Anledningen var att man från moderat håll befarade att en majoritet i nämnden skulle driva igenom det dyraste alternativet där också varmvattenbassängen fanns med. Nämndledamöterna blev irriterade över moderaternas handlande. Lars-Erik Gustavsson, c, såg möjligheten att åter föra upp ärendet på dagordningen om man samlade 1/3-del av ledamöterna för en sådan begäran. Centern och Alvesta Alternativet fick också med sig socialdemokraterna på denna begäran varför plötsligt moderaterna insåg att man skulle komma till korta vid en omröstning. Att förlora en stor viktig fråga vid årets budgetmöte skulle bara kunna innebära en sak nämligen att moderaterna skulle tvingas lämna ordförandeposterna.

Med kniven på strupen tog Mats Johnsson, m , till sig sin numera vanliga räddningsplanka Robert Olesén, s, och skenföreställning om varmvattenbassängen var ett faktum. Två starka motståndare till denna satsning framstod plötsligt som tillskyndare av densamma. Givetvis måste vi i Alvesta Alternativet känna glädje över dessa bådas helomvändning, men det är ändå intressant att spekulera i hur det nu kunde bli så här. Vi vet att ett av moderaternas krav i förhandlingarna om ett stödparti var att det inte skulle byggas någon varmvattenbassäng under mandatperioden. Ett krav som var en av anledningarna till att Alvesta Alternativet ställde sig vid sidan om fortsatta förhandlingar. Det är därför något förbryllande att någon uppgörelse i den frågan tydligen inte skett mellan moderater och socialdemokrater. Med tanke på att man redan har haft olika synpunkter om vårdnadsbidraget och skattesänkningar så börjar man så smått undrar över hur många nederlag ur sin kravlista moderaterna kan svälja och ändå sitta kvar?

Socialdemokraterna å andra sidan balansera på slak lina. Deras balansgång mellan att vara stödparti och ”opposition” är ingen lätt konst. Å ena sidan måste man se till så att moderaterna kan sitta kvar för att få behålla sina poster å andra sidan måste man visa upp en profilering som opposition. Detta tär säkert hårt på moderaternas tålamod. Den första stora prövningen kommer med årets budget. Kommer socialdemokraterna att stödja den moderata budgeten? Om inte så sitter den moderatledda regeringen lös. En gemensam budget, som den senkomna uppgörelsen om Sim & Sporthallen vittnar om, kan knappast vara till gagn för socialdemokraterna om den inte innehåller klara socialdemokratiska inslag. Det senare knappast något angenämt för moderaterna med tanke på deras ursprungliga 20-punktslista.

Det är hög tid att m och s tillkännager vad man egentligen kommit överens om. Vi i Alvesta Alternativet, som känner till moderaternas kravlista, sitter nu och pricka av fråga efter fråga. Mer och mer förbryllade blir vi när vi ser utvecklingen. Vad är det egentligen man kommit överens om? Är det bara så att man delat de arvoderade förtroendeposterna mellan sig? 

 

Numera får vi också en officiell bild från Alvesta kommun om att det är akut platsbrist inom äldreomsorgen i Alvesta. Både när det gäller korttidsplatser som platser i särskilt boende flaggas det för stora behov. Samtidigt fortsätter bristen på lokalsamordning trots att vi fått en ny kommunledning. Slagsmålet om lokaler avgörs genom att förvaltningscheferna tävlar i att vara först att skriva kontrakt. Därför ser vi nu att gamla vårdcentralen, som skulle vara en utmärkt enhet för korttidsplatser och terminalvård, nu byggs om för uppskattningsvis 19 miljoner kronor till sju dagisavdelningar. Samtidigt lämnar man sex befintliga dagisavdelningar öde. I några fall är det privathyrda lokaler men de flesta är redan ägda  av kommunen eller genom kommunens bostadsbolag.

 

Ekvationen är svår att få ihop. Med dyra återställningskostnader av de gamla lokalerna till bostäder eller kontor samtidigt som den nya hyran byggd på ombyggnadskostnaderna på 19 miljoner och köpet av lokalerna från Landstinget spär på kostnaderna för skolan. Samtidigt tvingas nya lokaler byggas för äldrevårdens skriande behov.

Än mer uppseendeväckande är det då att åse hur hotellet tar över fler och fler av de handikappanpassade lägenheterna i Rådmannen till hotellverksamheten. Redan har fyra ettor tagits över av hotellet och ytterligare fem är på gång. Därefter blir ett helt block om nio enrumslägenheter ombyggnadsbart till en brandcell så de fullt ut kan nyttjas som hotellrum.

Man bävar vid tanken att vi numera har en kommunledning som säger sig värna om ekonomin och som samtidigt låter en hel avdelning lämpad för särskilt boende bli hotellrum. Vad kostar det inte att nyfabricera nio sådana lägenheter. En miljon per lägenhet räcker normalt inte så långt. Inte blir det bättre av att vi har ett helt komplex byggt för äldreboende som på sikt skulle svälja den nuvarande kön. Kommunen av någon anledning avsagt sig intresset av Rådmannen som äldreboende. Obegripligt med dess centrala läge och numera också i närhet till vårdcentral och apotek. På sikt måste hela Rådmannens bostadsbestånd återgå till en form av särskilt boende om kommunen skall ha råd att ta hand om sina åldringar i framtiden på ett värdigt sätt. Vi måste säkert ändå bygga fler äldrebostäder framöver men vi måste i nuvarande akuta läge utnyttjar det bestånd som redan finns. 

 

Det här med bloggande är något helt nytt för mig. Hittills har papperstidningen varit mitt sätt att nå ut med tankar och funderingar. Insändarsidorna har dock inte alltid varit tillgängliga i synnerhet som det mesta som jag skrivit handlat om politik. Även om man många gånger försökt att enbart beskriva den faktiska verkligheten så har de olika tidningarna inte ansett att man haft plats för synpunkter som kanske inte alltid gått i linje med tidningens politiska inriktning. I synnerhet i valtider har det varit svårt att nå ut till läsarna. Istället utvecklade vi en egen politisk skrift under namnet Alternativet, vilken vi gett ut till hushållen i min hemkommun Alvesta. Det gav helt andra möjligheter än att tvingas hoppas på att tidningarnas insändarredaktörer skulle vara nådiga och trycka ens tankar. Och om de blev tryckta riskerade man ändå att censuren farit fram bland meningarna. Hur många gånger har man inte hört att artiklarna varit för långa och därför inte platsat i sin helhet. Det som till slut blev tryckt blev många gånger inte alls det man ansåg viktigast. I en egen tidning fick vi plötsligt utrymme för det väsentliga dock till förtret hos våra politiska motståndare. Sanningen är inte alltid rolig att höra men faktiskt nödvändig att framföra. Men även en egen tidning har en stor nackdel. Den ekonomiska verkligheten lägger käppar i hjulet. En eller annan utgåva per år har blivit resultatet med något extranummer valåren. Därför har bloggen kanske blivit en möjlighet att sprida synpunkter också mellan tidningsutgivningarna. Det är alltid bäst att komma med nyhet och synpunkter när de är som aktuellast. 

Nu laddar vi om för en ny valperiod där intresset knyts till en situation som är snarlik den som en gång fanns innan murarna föll men om det återkommer jag.