zonafranzen

Mycket har sagts och skrivits om Marcus Olofsson och hans bedrifter i Hanaslöv. Grabben som halkade in i verksamheten via idellt arbete hos Friluftsfrämjandet och redan under den tiden såg till att Hanaslövs nuvarande inriktning började ta form.

Allmänheten känner honom mest som mannen som ser till att snön kommer på plats och att backarna är välpreparerade. Men för oss andra som kommit närmare honom i hans arbete är detta bara grädden på moset.

Hans största insats är ändå att han fått så många engagerade på frivillig basis. Med hjälp av dessa insatser har man kanske byggt upp länets främsta aktivitetspark. Att hitta så mycket kompetens och dessutom får dessa engagerade är bara det en bedrift. Med hjälp av dessa har anläggningen gått från en ordinär kommunal anläggning till en hypermodern historia med automatisering av snöläggnngen, downhill cykling, ställplatser för husbilar och en stor skidlekplats.

Han har många stränga på sin lyra. Det är inte bara rollen som anläggningsansvarig han ikläder sig utan också arkitekt, projektör, grävmaskinist, anläggningsarbetare och samordnare. I den senare rollen har han gjort stora förtjänster åt kommunen genom att utnyttja andra byggobjekt i omgivningen för att på ett kostnadseffektivt sätt ta tillvara de möjligheter som erbjuds och på så vis nyttja t.ex. fyllnadsmassor för att användas i backarna.

Alvesta SOK:s pågående projekt med en rullskidbana har han tagit initiativet för att samordna byggnationen med andra utvecklingsprojekt i området. Bara planeringen för vintersäsongen under ASOK:s pågående byggnationen kräver sin man. Idag ser vi att snöläggningen av längdspåren kunnat fullföljas trots pågående markarbeten.

Att Marcus är en envis man som inte ger upp sina planer kan följande lilla historia vidimera. En kortslutnng på el-ljusspåret visade sig vara en skada på matarkabeln. För att åtgärda det hela krävdes att två 10kv kablar mellan 3 stolpar byttes ut. För tillfället löstes det hela genom en omkoppling så att alla belysningar utom en kom i drift. Vi tänkte att det hela får väl vara så till våren när vädret blir mer gynnsamt. Men efter några dagar hade Marcus kommit på andra tankar. Han såg till att nya kablar grävdes ned och vi förstod att hans mening var att vi skulle ansluta dem. Vädret var precis inte på rätt sida för att dra in kabeln i fundamentet och vidare upp i stolpen. Dessutom stod det vatten upp i halva fundamentet med en isskorpa överst. Än en gång beslutades att vi avvaktar våren.

Ett par kvällar senare kom det en bild på mobilen visande en stolpe med uppdragen kabel och texten som medföljde signalerade “en av fyra klar”. Vårt svar blev “vill du ha dessa inkopplade?”. Svaret uteblev inte utan kom som sådant. “Fixar de andra tre i morgon”. Medan den färdiga stolpen kopplades in höll Marcus på med mellanstolpen där två kablar skulle upp. Ingen lätt uppgift eftersom de gamla kablarna satt kvar. Men med envishet satt båda efter tag på plats. Men Marcus dyblöta handskar satt delvis fastfrusna på stolpen.

Den sista stolpen visade sig inte vidare medgörlig. Men skam om Marcus skulle ge sig. Trots 30 cm vatten vid ingångshålet försökte Marcus med alla tänkbara metoder att få kabeln på plats. Först efter att en stållina körts ned i stolpen och Marcus under halvtimmen med händerna i det iskalla vattnet tryckt kabeln genom fundamentet kom kabeln på plats.

Det hela slutade med att Marcus slet upp jackan och skortan för att få in handen närmast skinnet för att återfå kroppstemperaturen i den nedfrusna handen.

Med det vill jag visa att hans arbete är allt annat än att sitta i värmen i en pistmaskin. Så han och hans medarbetare är värda allt det beröm som de kan få för ett arbete som vanligtvis inte är så glamoröst som man kan tro.